Berättelsen om Isak..

Hej alla

Många har frågat mig om vad som har hänt, så därför tänkte jag berätta historian från början. Jag vill inte hålla på och älta, men samtidigt vill jag berätta allt. Efter detta tänker jag hålla ganska låg profil om saken och låta Skolverket driva saken vidare. Vissa av er vet redan stora delar av den, men här kommer den iaf. Den blev lång som ett ösregn.. Men.. Då kör vi..

Redan som liten var Isak speciell. Han var snäll och omtänksam och bråkade aldrig med andra barn. Den enda han bråkade med var mig och det gjorde han med råge istället :D

På dagis klädde han ut sig till prinsessa VARJE dag och hemma rotade han fram mina prylar. Framförallt mina högklackade skor, som han sedan staplade omkring med. Ju äldre han blev desto tydligare såg man tendenserna till förkärleken till sådan som var "flickigt". Jag använder detta ord, då jag inte tycker det är ett fullt eller dumt ord - utan ett beskrivande ord.

Kläderna skulle vara rosa, det skulle vara nagelack och läppstift. Dockor, fjärilar, pärlor och glitter och allt vad det innebar..

Redan på dagis började man ifrågasätta hur vi som föräldrar ställde oss till detta, att Isak lekte mycket i klänning och att han ville vara Lucia. Jag förklarade för dem att Isak skall få vara Isak - precis så som han vill vara! Om detta innebar klänning och Lucia krona - so be it! Det har jag och Anil varit överens om från början.

Sedan kom tiden, då han skulle flyttas till så kallad 5 års grupp. Jag oroade mig lite över detta, då det innebar att Isak skulle gå i en grupp, som höll till i den "riktiga" skolan - Oxhagsskolan i Huskvarna. Jag visste att Isak var ganska unik och oroade mig för de äldre barnen. Jag tog upp mina farhågor med fröknarna, men till förmån för dem, kan jag säga att de tog mig och min oro på stort allvar - och lovade att hålla ett extra öga på Isak vilket de också gjorde!

Snart efter skolterminens start märkte jag av att han blev utsatt för mobbning, framförallt av de lite äldre barnen som gick på skolan. Dock reagerade fröknarna starkt på detta direkt - självmant - så det hann aldrig bli en stor grejj. Även barnen i hans grupp var fantastiska och stödde Isak till 110% Jag kände mig trygg med att fröknarna tog hand om Isak och att de tog saken på allvar. Dock började jag om jag skall vara helt ärlig, undvika att klä Isak i vissa av hans kläder. Just för att inte utmana ödet om man får lov att uttrycka sig så..

Under den här perioden startade vi också en utredning angående Isaks tal. Han var något sen i talförståelsen och hade svårt för att uttrycka sig ordentligt. Vi träffade logoped, specialpedagog och gjorde upp en handlingsplan för detta, ihop med Isaks fröknar. Vi fick hemläxor av logopeden och vi beslutade att helt sluta tala arabiska med Isak hemma, så att han kunde koncentrera sig på ett språk - och även pedagogerna engagerade sig extra. Även här kände jag mig trygg, då jag kände att de hade full koll på läget. Vi kom överens om att arbetet skulle fortsätta med detta även i förskoleklassen. 

Jag bad också om att få ändra klassindelningen, så att Isak hamnade i samma klass som hans två bästisar.

Sedan kom då 0:an - Förskoleklassen. Isak var eld och lågor över att få börja i "riktiga skolan", men ganska snart började Isak också berätta om barn som var taskiga mot honom. Både fysiskt och verbalt. Jag tror att Isak blivit kallad varenda skällsord där finns.. Jag tog upp det med fröknarna, men dom som jag trodde nog mer att det var "barn som var barn".

Höstterminen hade pågått ett par veckor, när jag började känna att Isak började förändras. Han var inte lika glad längre, han blev lätt ledsen och började gråta. Han var extremt känslig för dåliga stämningar fastän vi gång på gång försökte förklara att man kan vara ovänner ibland, fastän man älskar varandra. Han sluttade be om nagelack och ville inte längre använda vissa kläder.

Jag frågade honom varför han inte ville ha visa kläder, som jag visste var hans favoriter, men då svarade han undvikande. Jag själv - som blivit matad med att detta "bara var en fas" - i flera år, av allt och alla - tänkte att det kanske kommit till den dag, då han "kommit över den". Det jag dock märkte, var att jag kände att han VILLE ha sin ponny tröja, men att han i sista stund ändrade sig. När jag frågade honom om det, sade han att killar får ju inte ha rosa.. Eller hur mamma..?? Han fortsatte dock använda dem här hemma. Även valet av leksaker blev annorlunda.

Jag försökte åter och åter igen förklara för honom att killar visst kan ha rosa, lilla osv osv och även nagelack. Jag visade han hans farbröder som hade rosa tröjor och skjortor. Jag visade han olika artister - manliga - som hade nagelack och försökte även förklara, att man får ha på sig precis vad man vill, så länge man själv tycker att man är fin. Tycker man rosa är fint, ja då tar man på sig rosa kläder!

Brytpunkten blev dock, när vi skulle anmäla Isak till balett. Här skall ni också veta att Isak tjatat om att få gå på balett sedan 3 års ålder! Han hade praktiskt taget räknat dagar, tills han fyllde 6 och fick lov att börja dansa balett! Då trillade poletten ner hos mig och jag började bli lite tuffare i mina frågor till Isak.

DÅ brast det för honom...

Det visade sig att barnen på skolan "förklarat" för IsakIsak var lite rädd för henne. Det var flera barn i klassen som hade problem med just den tjejen, inte bara Isak.

Jag - skogstokig - kallar till krismöte. Förklarar för dem att jag oroar mig för att Isaks personlighet har blivit ändrad och att jag är extremt orolig för detta. Isak skall få vara Isak - precis som den han vill vara! Precis som jag alltid tjatat om..

Det jag reagerar på på mötet är flera saker. Dels känner jag att de inte riktigt tar mig på allvar. Den äldre fröken förklarar tom för mig att jag borde förbereda Isak på att han kan bli mobbad, om han använder nagelack, rosa osv, då pojkar normalt inte har sådant!!

Det värsta är att jag inte reagerar här.. Jag blev väl antagligen så chockad så jag bara svalde det.. Men när jag kom hem och fick smälta innebörden, blev jag topp tunnor rasande!!!!

Jag skulle alltså förklara för Isak, att han inte var normal som ville ha nagelack och att han därför kunde vänta sig att bli retad...!!!

På detta möte frågar jag även hur det går med Isaks tal. Kan säga att det var två stora frågetecken, som satt framför mig. De visste inte ENS att Isak hade problem med talet - och var inte medvetna om handlingsplanen som fanns för detta. Hur kan detta ens vara möjligt????!!!!

Jag tar också upp den tuffa miljön i korridorerna utanför skolsalarna. Jag har då precis stoppat flera pojkar från att sparka och slå en mindre pojke. Ingen lärare fanns i närheten under de 10 minuter jag stod där. Barn sparkas, slåss, knuffas och har ett språk som skulle få en långtradar chaffis att rodna! Jag vet att jag sade - "det känns som om jag skickar ett litet lamm rakt in i en vargflock när jag låter Isak gå till skolan biland". Inte heller detta tycker jag tas på allvar. De hävdar bara att deras grupp är så fin så fiiiin så... *suck*

Dagen efter detta möte, tog jag kontakt med specialpedagogen uppe på Öxnehaga. Hon är en fantastisk kvinna och jag önskar att fler hade en sådan vid sin sida. Jag satt och stortjöt i hennes rum i nästan två timmar och berättade om allt som hade hänt och hur Isak hade förändrats. Berättar om vad läraren sagt, om att jag skall förbereda Isak på mobbing och hur upprörd och skärrad jag var, över det jag sett i korridorerna!

Hon skulle själv på semester, men lovade att de skulle ta tag i saken och att biträdande rektor på området skulle driva saken vidare.

Nu har vi kommit till den punkt, där jag tänkte att nu backar jag.. Jag skall inte vara den evigt tjatande morsan som flåsar dem i nacken, utan jag skall ge dem lite space, att kunna få börja på en handlins plan i lugn och ro och arbeta med saken. Jag ringde biträdande rektor under senhösten någon gång. Han bekräftade att han fått saken till sig, men att han inte hunnit göra någonting. Isak kommer vid ett flertal tillfällen till oss och berättar om barn som varit taskiga. Han har blivit kallad ökennamn, slagen och puttad in i ett skåp. Jag tar upp saken med lärarna men låter saken bero. De jobbar ju på saken...

Naiv som jag var, trodde jag även att fröknarna skulle driva saken vidare..

Vi här hemma, jobbade vidare med Isak och hans självförtroende. Han började på sin älskade balett och var enormt!! duktig på det! Han började även ta på sig sina favorit kläder i skolan ibland och han valde att vara Lucia på Lucia tåget. (Dock blev han en Lucia med glitter istället för krona för jag fick bara igång ett av 5 ljus ( eller hur många det nu än är) i kronan.) Tyvärr var det flera - föräldrar som barn - som fnyste och skakade på huvudet åt honom, men som tur är, såg inte Isak detta utan han var lyckligt ovetande, den finaste tärnan på stället!

Julen kommer och går och vårterminen börjar. Det är lugnt och jag börjar slappna av.

Pang säger det..

Isak kommer hem i måndags förra veckan och berättar för mig, att en pojke i hans klass huggit honom med en kniv i nacken (visar sig vara nyckelbenet) Han berättar att han och pojken blivit oense i matsalen då Isak sagt Jalla till pojken. (för er som inte vet - är Jalla arabiska - och betyder ungefär kom igen, skynda på)

Pojken är inte arab utan assyr och blir arg på Isak för att han säger ett arabiskt ord till honom. På något sätt eskalerar detta, tills dess att pojken hugger Isak med matkniven...

Jag tror inte pojken riktigt är medveten om allvaret i det hela om jag skall vara ärlig. Jag tror inte heller att det är kopplat till hurvida Isak har rosa kläder eller inte. DÄREMOT reagerar jag på att det är Isak som berättar detta för oss - och inte fröken.

Fröknarna ringer inte ens till oss, utan en fröken försöker, som i förbigående nämna att något har hänt, när pappa kommer för att hämta Isak. Isak berättar för Anil vad som har hänt och varför.

Jag är lite chockad och upprörd på kvällen, men väljer att låta Isak gå till skolan ändå dagen efter. Jag visste inte vad jag annars skulle göra, om jag skall var helt ärlig. Jag försöker under hela morgonen få tag i Isaks fröknar, men lyckas inte. Till slut när klockan närmar sig 10, är jag så arg att jag bestämmer mig för att be Anil hämta Isak och alla hans saker.. Hela höstterminen kommer som i revy framför mig och jag känner att jag måste aggera.. NU!!

Jag ringer till en skola nära mitt jobb, förklarar i stora drag vad som har hänt och ber att få flytta Isak till deras skola.

Resten av dagen försöker jag få klarhet i det hela. Jag ringer och ringer både till Isaks fröken och till rektorn. Jag pratar med fröknarna på fritids och ber att någon skall förklara för mig, vad som har hänt. Ingen vet någonting.. Ingen ringer..

Till slut är jag så arg att jag väljer att polisanmäla skolan och jag gör även en anmälan till Skolverket. (Polisanmälan drog senare tillbaka då man inte får lov att polisanmäla skolan, utan vi var i så fall tvungna att polisanmäla pojken. Både jag och Anil kände att detta inte var rätt. Så vi lade ner)

Till slut... Vid ca halv fem på eftermiddagen, ringer Isaks fröken till mig.. Men jag kan säga att det samtalet hade jag hellre varit utan!

Hon förklarade vad som hänt, eller rättare sagt, det som hon tror har hänt, för hon hade inte sett det själv. Hon berättade också att Isak varit väldigt upprörd och ledsen, men att han snabbt blivit lugn igen.

När jag förklarade för henne att jag tog väldigt illa vid mig, av att de inte ringt till mig eller Anil, säger hon "Ja men det var ju inte så farligt! Efter 5 minuter var han ju glad igen". Och vidare  "Om vi skulle ringa föräldrarna efter varje liten incident hade vi fått anställa sekreterare". Jag försökte förklara för henne att det är JUST DET som är problemet!! Att det händer så många "incidenter", att ett knivhugg räknas som en "liten incident"! Det är ju faktiskt nolltolerans mot allt fysiskt och psykiskt våld!!!

Hon ansåg att det värsta var att pojken inte bett Isak om ursäkt..

Ärligt talat så ger jag blanka FAN!! i om han ber om ursäkt eller inte. Men det hängde hon upp sig på. Jag menar att en framtvingad ursäkt lika gärna kan vara. För den klarar vi oss utan!

Hon tycker att jag är orättvis som anmält skolan och även att jag tar Isak från skolan. Hon menar på att de ju har en så fin grupp och Isak är en sådan fin pojke och han verkade må så bra där.. ehh.. Godmorgon...!!

På onsdagen hade jag möte med specialpedagogen på morgonen. Hon tar mig på stort allvar och lovar att driva saken vidare. Hon är bestört över att vi valt att ta Isak från skolan. Hon känner att det är ett personligt nederlag och undrar om vi inte kan tänka över saken. Hon erbjuder sig att kontrollera, om det finns möjlighet för Isak att byta klass och att istället för fritids, gå till dagbarnvårdare efter skolan. Jag lovar henne att jag skall fundera på saken.

Senare träffar jag socionomen på Öxnehaga, tillika en god vän. Jag förklarar för honom vad som har hänt. Han har varit ett stort stöd för mig under hela tiden, ända sedan Isak gick på dagis. Han känner Isak och mig väl och blev bestört över situationen. Han råkar även vara skolpolitiker och lovar att driva saken vidare!

Under tiden är Isak hemma från skolan. Han är hemma hos farmor och farfar på dagarna när vi jobbar - och man märker tydligt på honom, att han är ganska lättad över att slippa att få gå tillbaka till skolan.

Jag får till slut också tag i rektorn på Oxhagsskolan. Hon beklagar det som har hänt och även uttalanden som fröken har gjort. Det är ett bra samtal som avslutas ganska fort.

På fredagen meddelar jag specialpedagogen, att vi har valt att inte låta Isak gå kvar i skolan alls. Det är trots allt i skolmatsalen och på gården, där de flesta incidenter hänt och jag har inte uppnått någonting, genom att bara låta Isak byta klass.

Jag har också hunnit bli kontaktad av Jönköpings Posten och gått med på en intervju, och i söndags var jag och Anil hos dem.

I måndags lämnade jag in blanketten, om byte av skola, i tisdags ringde de och hälsade oss varmt välkomna.

I torsdags var vi där och hälsade på och Isak blev MYCKET väl mottagen av både personal och lärarkår!

Isak vände sig till mig när vi var på väg till bilen efteråt och säger "‎"Jag känner mig väldigt trygg här mamma!" 

Ärendet drivs nu av skolverket och på onsdag åker jag och Isak till Stockholm, för att träffa Juristen och en skolexpert hos Barn och elevombudet på Skolverket!

Var nog lite naiv när jag ställde upp i intervjun med JP faktiskt. Trodde aldrig att det hela skulle bli så stort. Gick ju halva dagen igår och trodde att jag blivit lurad, då jag bara läste den artikeln som fanns på Jnytt och som mer liknade "kvällsposts material"..

Jag vill här passa på att redogöra vissa saker

Jag tror inte att Isaks lärare, som iof uttalat sig VÄLDIGT klumpigt!! - är en ond människa. Hon är en god människa, är mycket snäll och omtyckt av barnen. Dock behöver hon gå kurs i genusfrågor OCH tänka sig för två gånger innan hon uttalar sig.

Jag är medveten om att barn är barn! Är inte naiv och tror att mina barn skall gå igenom skolåren, utan minsta skråma. Barn är barn och det skall de få vara! Är inte heller så dum, så att jag tror att mina barn är små änglar heller, även om Isak ALDRIG har - eller kommer att göra någon annan illa!!

Jag tror inte heller, som jag nämnde tidigare att pojken gjorde just det här för att Isak har rosa jeans eller nagelack!

För mig handlar det inte alls heller om sexualitet! Isak är vår Isak oavsett om han är straight, bisexuell eller gay. dessutom tror jag inte ens han själv vet än, och som sagt spelar det INGEN som helst roll. vem vet han kanske blir värsta Casanovan!

Det jag reagerar starkast på är deras likgiltighet!

Hade de bara ring till mig och sagt - Det här och det här har hänt. Vi accepterar det naturligtvis inte och så här har vi gjort och så här tänker vi göra.. Då hade jag känt att de tog saken på allvar och kunnat slappna av. Nej istället försöker de mörka och trivialisera det hela..

Jag tycker att de borde kunnat hantera Isaks situation lite annorlunda. Få han känna sig mer trygg och självsäker. Lära barnen acceptera varandra för de dem är, oavsett vad det innebär.

Jag tycker man borde hanterat den tuffa, aggressiva miljön i skolan snarast. Innan någon blir allvarligt skadad!

Jag har ofta sagt att jag känner mig som två olika föräldrar när det gäller min relation till Isak och Miriams förskolor/dagis.. Med Miriam känner jag mig 100% säker och behöver aldrig tänka två gånger över att lämna henne. Detsamma gällde inte för Isak.. 

Många har ifrågasatt varför jag inte tog bort Isak från den skolan långt tidigare. Jo det var för att jag inte ville flytta Isak från hans skola och hans vänner. Han har under tiden haft två, tre väldigt goda vänner, som har stöttat honom till 110% och det är mycket tack vare dem han har klarat sig genom hela den här persen.

I efterhand ångrar jag självklart det beslutet!! Jag mår riktigt dålig över att jag lät han gå kvar. Känner att jag har berövat honom möjligheten att vara glad och lycklig och även att jag har åsamkat honom lidande.

Denna känsla förstärks, när jag läser skolans uttalande till skolverket..

"Den muntliga information jag hittills fått, ger en annan bild än den som mamman beskriver.
Pojken har enligt dessa uppgifter inte varit utsatt och inte heller kommit i konflikt med kamrater mer än vad som är vanligt bland små barn. Specialpedagog har haft kontinuerlig kontakt med mamman då pojken har haft vissa svårigheter med sin språkutveckling. Vid dessa samtal har det framkommit att pojken fått kommentarer om sitt normbrytande beteende, men inte att mamman upplevt att pojken har varit utsatt. Däremot har ansvarig förskollärare haft samtal med mamma om att pojken behöver stöd av de vuxna då han blivit muntligt ifrågasatt av andra barn på grund av sitt klädval.
...Händelsen utspelade sig i matsalen. Pojken och hans kamrat, båda 6 år argumenterade om ordet ”jalla” och dess betydelse. Den andra pojken hade sina matbestick i handen. I ilska viftade han till med matkniven. Olyckligtvis träffade kniven Isak på nyckelbenet. Det blev ett rött märke. Pedagogen ingrep och samtalade med pojkarna så att de sedan blev sedan sams."

Skolan nekar alltså till... allt!! Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Känner mig som världens största lögnerska.. fastän jag vet att allt vi säger är sant...!!

Vet inte om ni orkat läsa hela.. Men här är den.. The whole truth, nothing but the truth, so help me god..

Vad vill jag med detta då.. JO! Jag vill att man skall få välja själv hur man vill vara. Jag vill hjälpa andra barn och föräldrar, att vara starka och stå på sig. Känna att det är OK! att vara precis så som man är - oavsett hur det än må vara. Så länge du inte skadar dig själv eller andra skall INGEN ha rätten att ifrågasätta detta!

Isak! Mamma älskar dig!